Verklighetens Beauty

- Jag fick koka vatten och hjälpa till. Vatten med salt i.

Varför salt?

- Sår läker snabbare om man har salt i vattnet.

Doktor Christopher Kigongo nickar entusiastiskt. Det är sant, salt fungerar på det sättet.

Doktorn har följt med från staden för att tolka. Han är imponerad av Nabujos kunskaper och handlag. Nabujo Zamu har gått en kort kurs i statens regi, det är all formell utbildning hon har. På den kursen fick hon sin lilla plåtväska, med några få verktyg. Förutom rakbladen har hon några tänger att hålla navelsträngen och enkla antiseptiska läkemedel.

När hon vet att en omföderska blött mycket vid tidigare förlossningar kan hon hämta blodstillande medel. Lite malariamedicin har hon, för att mota malariaattacker i samband med förlossningen. Annars ingenting. Ingen smärtlindring, inga kirurgiska instrument, ingen möjlighet att sy ihop sprickor, inga skyddshandskar och framförallt inget sjukhus och ingen doktor.

 Det är flera timmar till fots till närmaste sjukhus, och bilvägarna är urusla. Det finns dessutom ett traditionellt motstånd mot att föda på sjukhus. Nej, också när förlossningarna blir långa och plågsamma får Nabunjo klara sig så gott hon kan.

- Men mer än ett dygn låter jag dem inte stanna här, säger hon och visar ett av de små rummen i hennes lilla hus -”förlossningssalen”.

 På den låga sängen ligger ett plastskynke. Det tvättar hon av och återanvänder, och tar med när hon går hem till sina patienter.

- Håller värkarna på längre än ett dygn vill jag inte ta ansvar längre utan försöker kalla på hjälp.

Men ibland får hon inte välja. Som när hon kallades hem till en kvinna som redan kämpat i flera dygn. Nu orkade mamman ingenting längre. Att flytta henne var otänkbart.

- Men det värsta var armen...

Armen?

- Ja, barnets ena arm stack ut genom slidmynningen.

Barnet låg på tvären och kunde inte komma ut. Mamman orkade inte hjälpa till längre. Nabujo bände och slet i barnet för att försöka vända det i magen, men misslyckades:

-Till sist hade jag bestämt mig för att kapa av armen.

Det verkade vara den enda möjligheten att rädda barnets och mammans liv.

 Men då, med en enorm kraftansträngning, lyckades hon trycka in barnets arm, in i mammans kropp igen, vända barnet rätt – och det kom ut som det skulle. En välskapt tvåårig pojke som förundrat tittar på de stora vita människorna som kommit för att fotografera honom.

Detta är Nabujos solskenshistoria, och doktor Kigongo är mycket imponerad. Det är inte många utbildade barnmorskor– eller läkare för den delen 

– som klarat en sådan situation. Kanske är Nabunjos dubbla yrken en del av förklaringen till de starka nyporna. Hon är nämligen bara barnmorska på deltid – så många barn föds inte i Serinya och förlossningshjälpen är dåligt betald. Hennes yrke är tegelbruksarbeterska.

De kraftiga starka händerna kastar lera i tegelstensformen och med en snabb knyck välter hon upp lerstenen på tork. Lera, grus, gräs mot de bara händerna. Hon måste ha massor med småsår hela tiden. Är du inte rädd för HIV-smitta?

- Det finns många som är smittade här, men rädd, nej det kan man inte gå omkring och vara. Jag köper plastpåsar i affären och har dem på mig när kvinnorna blöder mycket. Hon visar påsarna, vanliga små tunna plastpåsar av samma typ som vi stopppar bullar i.

 Att kontrollera blödningen är en av Nabunjos viktigaste uppgifter när kvinnorna kommit till hennes ”förlossningssal”.

- Jag ser till dem, hjälper dem när det blir svårt, ger dem mat och dryck, tvättar och håller rent. När barnet väl är fött kan jag hjälpa dem att kontrollera att allt är som det ska, och ge information om barnavård. Mannen hjälper till ibland. Föderskans man?

- Nej, nästan skrattar hon. Min man.

Nabujos man kanske uppfattas som en assistent. Annars är barnafödande i Uganda ingenting för karlar.

 Ett skäl till att hon tar emot sina patienter hemma är att hon på det sättet kan sköta sitt vanliga liv – tegelbruket, de sex barnen, matlagningen – vid sidan om. Vad tar du betalt för en förlossning?

- Jag tar egentligen inte betalt, säger Nabunjo, men ibland får jag 2-3000 shilling (ungefär 15 kronor).

På det sättet är Nabunjo ovanlig. De flesta andra barnmorskor tar 5 000 shilling (25 kronor) för en förlossning och lever delvis på de pengarna. Nabunjos mamma gjorde det. Men Nabunjo har andra planer:

- Jag vill bli kvinnornas ledare här i byn och mitt arbete ger mig gott anseende. Det är viktigare. Jag hoppas bli vald till formell ledare nästa år och jobbar på min kandidatur. Det här jobbet ger mig många vänner.

Att vara kvinnornas ledare ger många andra möjligheter, också till inkomster, så Nabunjos val är kanske klokt. De kvinnor vi träffar, som hon förlöst är i alla fall tacksamma:

- Hon hjälper oss mycket. Ingen mamma har dött för Nabunjo, men en gång hjälpte hon fram ett dödfött barn.

Nu väntar den mamman barn igen och Nabubjo vill att doktor Kigongo ska titta på henne:

- Syfilis, gissar doktor Kigongo och vill att kvinnan ska ta sig ner till hälsocentralenför att testa sig.

Både berättelsen om det dödfödda barnet – skinnlöst– och kvinnans utseende tyder på syfilis.Hon måste behandlas mot sjukdomenom det nya barnet ska klara sig. Visserligen har Nabunjo inga moderna mediciner att erbjuda sina patienter, men i Afrika finns många andra alternativ. En speciell buskes blad fungerar som

”värme i magen” säger hon.

Hon plockar dem, kokar ihop dem med banansaft och får en smärtstillande medicin.

- Men när jag ser att det behövs skickar jag iväg folk till hälsocentralen för att få vaccin.

- Det är så mycket jag inte kan.

- Men ganska mycket som jag klarar också.