Utdrag ur Kvinnorna på 10:e våningen

"Kvinnorna är halva folket.
Om kvinnorna inte är fria är folket inte fritt." Ho Chi Minh

Allt viktigt i denna berättelse är sant.
Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.

1

Ett minne hejdar rörelsen ett ögonblick. Tyngden mot underarmarna
och den salta rännilen mot överläppen.
Den gången för länge sedan såg Soldaten det som avfallshantering.
Diskret. En lealös hög av vitt kött, ben och rätt
mycket fläsk som så småningom skulle bokföras som mia
– missing in action. Försvunnet. Inget konstigt med det. En
knuff över branten och sedan gjorde regnskogen resten. Den
här gången kommer inget att försvinna.

Soldatens blick sveper över rummet som runt en urtavla.
Den öppna dörren till badrummet, den obäddade sängen,
heltäckningsmattan med sitt gräddvita ludd, det inramade
rispapperstrycket som hamnat aningen på sniskan – det gör
ingenting – och ett ensamt glas på nattygsbordet. Hotellnyckeln
i programmerad plast ovanpå minibaren och sänglampan
med sin avskärmade belysning. Papperslapparna på
golvet vid byrån kan ligga kvar. Kläderna vid garderobsdörren
likaså. I fickan känner Soldaten kniven, de avskurna
repen och det andra tandborstglaset. Det blodiga överkastet
som knölats ner i bagen intill fjärrkontrollen och resterna av
den trasiga glödlampan. Nej, inget är glömt.
– Ta i nu! väser Soldaten.

Svetten rinner nedför flickans tunna näsvingar där hon
balanserar uppe på stolen. Värken har spritt sig uppför ryggen
och hon orkar inte. Orkar inte. Hon vinglar till och är
nära att tappa taget när Soldaten ryter:
– Skärp dej!
Flickan tar ett nytt grepp, naglarna pressas in i blekt hull
och de stora vita fötterna sveper genom hennes hår när kroppen
välts över räcket med ändan först. Innan den med en
dov duns träffar stenläggningen exakt 41,43 meter nedanför
har mördarna lämnat rummet. Kvar på nattygsbordet står
en flaska. Ovanför det gröngula glaset bligar en mycket död
kobra.

★ ★ ★

Bich kedjar fast mopeden vid staketet intill hotellets personalingång.
Mörkret är fortfarande kompakt men staden har
börjat vakna. Några motorcyklar knattrar förbi och i gränden
bakom hotellet har frukostrestaurangerna tänt sina gasolkök
för att börja koka buljongen till dagens första pho.
Bich drar av sig de långa handskarna och rycker isär kardborrbandet
i nacken. Handskarna och munskyddet knölar
hon ihop i handväskan. Avgaserna är inte så tunga så här före
gryningen och de vita handskarna är egentligen till för att
skydda mot solen men utstyrseln har blivit en vana, hennes
transportklädsel. Det långa svarta håret som legat ihoprullat
under hatten får några drag med borsten medan hon kollar
resultatet i motorcykelns backspegel. I väskan letar hon fram
nyckeln till arbetsplatsen.

I omklädningsrummet intill personalmatsalen blinkar lysröret
i taket. Den perfektion som gäller i alla rum där hotellgästerna
vistas märks inte av i personalutrymmena. Hänglåset
på Bichs skåp är i alla fall orört. Hon låser upp och lägger in
sin handväska, jackan och hatten. På en stålgalge hänger hennes
arbetskläder, den traditionella klänningen au dai. Lysröret
blinkar allt mer hektiskt.
Den lilla bunten med sedlar krånglar hon ner i den ena
jeansfickan. Mobiltelefonen i den andra. Byta om ska hon
göra senare.

Sedan Bich avancerade till frukostvärdinnechef har hon
försökt vara på jobbet före de andra. Det är inte hennes
ansvar att vispa omelettsmeten, värma pho-buljongen eller
konstnärligt skära gurkan och ananasen – det som tar längst
tid – och det är hon glad för. Det har hon redan gjort, alldeles
för länge. Hennes arbete är finishen, att kolla städningen,
blommorna i vaserna, harmonin i möbleringen och sedan,
när de andra kommit, personalens arbete, och ännu senare,
gästernas trivsel.

Egentligen är det den här första stunden, innan alla människor
kommit med sina krav, som hon tycker bäst om. Hon
rättar till en duk som hänger ojämnt på bord 23 och kastar
en blick på den stora klockan på väggen. Kvart i fem. Dags
att ringa och väcka Lin.

Bich ställer sig intill de stora panoramafönstren mot hotellträdgården
för att få bättre mottagning för mobiltelefonen.
Hon mer anar än ser den stora skuggan som passerar utanför
fönstret innan den smäller i stenläggningen.
Bich lutar sig fram mot fönstret och håller en hand över
ögonen för att skärma av reflexerna från matsalen. Den vita
kroppen ligger på rygg och magens kontur avtecknar sig mot
gryningsljuset. En mörk pöl växer snabbt under nacken.

★ ★ ★

Protokoll fört av Hanoi-polisens kriminalavdelning
Förteckning av beslagtagna personliga
tillhörigheter i Hotel Continental,
rum 1003:

Portfölj med lap top-dator.
Almanacka och arbetsdokument.
Portmonnä med pengar och kreditkort.
Mobiltelefon.
Pocketbok på okänt språk.
Flaska med alkoholhaltig dryck och
konserverad orm.
Necessär med toalettsaker.
Medicin mot högt blodtryck och
sömntabletter. Båda burkarna halvfyllda.
Skor och manskläder i rätt storlek.
Ett sönderrivet fotografi föreställande
okänd ung man.
Plåtknapp med säkerhetsnål.

2

– Kan doktorn komma?
Ellen Elg tittar irriterat upp på sjuksköterskan i dörröppningen.
Efter en stressig förmiddag har hon äntligen satt sig
vid datorn och om igen läst igenom en rapport som blivit
sämre för varje gång. Tunn och pladdrig samtidigt. Hennes
akademiska jag skäms, men kanske är kraven lägre på biståndsrapporter.
Den borde i alla fall skickas iväg senast i morgon
och fyra faktauppgifter måste dubbelkollas.

Ellen litar inte på personalen, åtminstone inte i sådant som liknar forskning.
Men när det gäller daglig vård känner hon sig just nu
beredd att lägga allt ansvar på sin sjuksköterska eller doktor
Nhung, den vietnamesiska underläkare som är i tjänst.
Syster Khoa brukar inte vara den som stör i onödan. Både
hennes professionella stolthet och den hierarkiska respekten
för överordnade hindrar henne.

Motvilligt snurrar Ellen runt på den vingliga stolen.
– Är det flickan på fyran igen?
– Ja, dels är det hon, det verkar bli svårt. Men sedan har
en annan patient kommit. Hon vill inte säga vad hon heter
och hon blöder mycket. Jag tycker inte vi kan ta in henne
utan identitetshandlingar.
– Och hon har inga?
– Hon vill i alla fall inte ta fram dem.

Ellen kan föreställa sig den militära kommandoton
Khoa använt för att få den motsträviga patienten att plocka
fram ett identitetskort. Antagligen har hon redan sökt igenom
flickans tillhörigheter. Här handlar inget om patientens
integritet, och absolut inte om den ställer till det för sjukvårdspersonalen.
Utan identitetskort – ingen vård. Med identitetskort – kanske vård. Om du betalar.
– Självklart kan vi det, om hon blöder.
– Tar doktorn det beslutet, då?
– Ja!

Ellen vänder sig demonstrativt mot datorn men sköterskan
ger sig inte. Doktorn måste komma. När Ellen reser
sig med ett ryck rullar den skrangliga kontorsstolen iväg.
Halvvägs genom dörren tvärvänder hon och rusar tillbaka
till datorn, trycker på ”spara” och stänger av. Det osäkra elnätet
kan radera allt som inte sparats ordentligt. Egentligen
borde hon ta en utskrift. Tänk om hela rapporten skulle
försvinna?

Den fåniga doktorsstruten, stor som en halv kockmössa,
håller på att glida av. Mössan är för liten eller Ellens huvud
är för stort. Hon drar ner den mot öronen och banar sig
fram i korridorens folkmassa. Den upptejpade affischen med
uppmaningen ”Håll uppsikt över ditt nyfödda barn” håller
på att släppa från betongväggen. Ellen försöker trycka fast
den uttorkade tejpen.

Flickan ligger på båren längst bort med dubbla blöjor och
ett rejält lager cellstoff under stjärten. Målningen på väggen
är smutsgul, med en mörk avskavd rand där metallsängarna
skrapar emot. En urtvättad storblommig filt har glidit av
de mycket tunna benen. Hennes jeans ligger hopvikta vid
bårens fotända och blodet har färgat byxornas broderier i
olika röda nyanser. Blodet luktar illa.
Ordentligt uppställda ovanpå byxorna står två mycket
högklackade röda stövlar. Storlek 32? Ellens femåriga dotter
skulle knappt kunna ha dem.

På överkroppen har flickan en röd tröja och de smala
händerna håller ihop en jacka som ser för liten ut. Håret är
långt och svart, välborstat. Kanske är hon sjutton år, eller
yngre, eller äldre. Ellen har svårt att bedöma de vietnamesiska
patienternas ålder. Flickan är blek. Hon blundar och
låtsas sova, men den ojämna andhämtningen avslöjar henne.
Periodvis håller hon nästan andan. Av skräck?

– Du måste tolka, säger Ellen till sköterskan och tar försiktigt
i flickans underarm. Den är kallsvettig och så smal
att Ellen når runt handleden med sin tumme och sitt pekfinger.
– Vill du inte berätta vad du heter?
Flickans tunna ögonbryn rynkar sig.
– Vad är det som har hänt?
Inget svar.
– Kan du sätta dig upp?
Vill inte.
– Vi måste få undersöka dig om vi ska kunna hjälpa dig.

Varför har du kommit hit om du inte vill ha hjälp, tänker
Ellen grinigt men ångrar sig genast.
– Hur kom hon hit, frågar hon sköterskan.
– Jag vet inte, hon bara stod här. Hon var blodig och alldeles
vit i ansiktet så vi lade henne ner och klädde av henne.
Men hon har inte pratat med någon. Jag vet inte ens om hon
förstår vad vi säger.
– Har hon yttre skador?
– Jag vet inte. Hon har inte låtit oss titta ordentligt.
– Har vi tagit några prover?
– Men …

Ellen hör att sjuksköterskan tänker invända. Inga prover
utan kontant betalning, och hur skulle denna trasdocka
kunna betala? Men Ellen tänker inte förstå utan upprepar,
mer bestämt:
– Har vi tagit några prover?
– Inte det heller. Hon vägrar ta av sig jackan.
– Vi kan ju sticka henne i knävecket, men vänta med det.
Blöder hon fortfarande lika mycket?
– Nej, det verkar ha lugnat ner sig.
Ellen backar några steg, drar med sig sjuksköterskan och
sänker rösten.
– Då låter vi henne ligga här en stund, men dra in sängen
på en sal så att det inte är alltför lätt för henne att resa sig
och gå. Det finns en plats ledig längst in på trean. Den här
flickan behöver hjälp men vi behöver ju inte förvärra traumat
genom att tvinga henne.

Ellen klappar flickan på den kalla fuktiga kinden och sjuksköterskan
säger, på vietnamesiska:
– Du får vila här en stund så tittar vi till dig senare. Du
ska få en filt till.
Syster Khoa låter nästan vänlig.
Inbillar de sig, eller nickar flickan faktiskt lite?
Samtidigt öppnas dörren till förlossningssal 4 och doktor
Nhung, Ellens vietnamesiska kollega, tittar ut.
– Du måste nog komma hit.

Rapporter till svenska biståndsmyndigheter får ändå
komma i andra hand, det var inte därför hon en gång valde
läkaryrket, påminner sig Ellen medan hon tvättar händerna
och underarmarna och drar på sig plasthandskarna som hon
hämtar på ett klädstreck på balkongen. Det har varit svårt
för henne att acceptera hygiennivån, men vanliga förlossningar
kräver inte sterila handskar. Hon får sluta vara svenskt
superhygienisk.

Fyra gynstolar står i ring inne på salen. I tre av dem ligger
föderskor i olika stadier av utdrivningsskedet. Syster Hai servar
dem alla och kallar på doktorn om något kör ihop sig. En pust
av het illaluktande luft – blod, urin, avföring, fostervatten
– får Ellen att hålla för näsan, men hon vänjer sig snart.
Flickan som doktor Nhung vill att Ellen ska titta på säger
att hon är 22 år och visar ett identitetsdokument. Men det
är omöjligt att se vem det suddiga fotot föreställer – och hur
ska man veta att hon inte lånat, eller stulit, papperet från en
22-åring?

Nhung skakar på huvudet men Ellen insisterar: Det spelar
faktiskt ingen roll vem hon är. Nu är hon här och då måste
de hjälpa henne.
Flickans hår är smutsigt och ojämnt färgat i olika röda
nyanser. Hon är knappast mer än femton år, gissar Ellen, och
inte större än en svensk tioåring. Skinnet på den höggravida
magen är hårt och spänt. Och hon vill inte ha något barn.
Det lilla hon säger, och som sköterskorna översätter, handlar
om barnet som hon önskar dit pepparn växer, eller vad som
nu växer långt borta i Vietnam.

Flickan blänger på Ellen och muttrar ner i kudden. Hon
svär, säger Nhung, men vill inte översätta ordagrant. Nu riktar
hon ilskan mot mig, tänker Ellen men bryr sig inte. Hon
har varit med förr och tar inte plågade patienters angrepp
personligt.
Föderskan vrider sig av smärta när värkarna sätter in, men
det kommer inte ett ljud över hennes läppar. Hon vill inte
visa svaghet, tänker Ellen. Hon har antagligen varit med om
sådant som varit värre.

Det kommer att dröja ytterligare någon timme innan hon
är tillräckligt öppen. Ellen vill ge henne syrgas men syster
Hai nobbar. Flickan har inte råd att betala. Sjukhuset måste
värna om sina resurser.
– Eller du om dina extrainkomster, fräser Ellen på svenska
när hon travar iväg genom korridoren.
På blåa väggfasta plaststolar i den smala korridoren sitter
oroliga fäder, blivande mormödrar och patienterna – kvinnor
i vita skjortor och vita kjolar. Det är de som ska föda och de
som redan har fött. På våningen ovanför ligger aborterna och
de allmänt underlivssjuka. I den dammiga stentrappan sitter
andra anhöriga och fler patienter. Det är folk överallt och
ändå är det inte besökstid. Ellen svettas under läkarrocken
som stramar över axlar och bröst.

Flickan på båren borde flyttas från förlossningsavdelningen,
men nu sover hon och Ellen vill inte väcka henne. Snart
kommer säkert någon av sköterskorna att upptäcka att hon
inte är bokförd och skrämma iväg henne.
Sjuksalarna på var sida om korridoren är lika stora men
mycket olika, beroende på patienternas ekonomiska bärkraft.
I det nymålade rummet med fräscha gardiner och ständig
tillgång till smärtstillande medicin ligger bara två kvinnor,
tillsammans med sina nyfödda barn och sina hjälpande
släktingar förstås. Ingen mat serveras på sjukhuset utan alla
måste ha med sig minst en dygnet-om-medhjälpare, oftast
en mamma, svärmor eller syster, som kan springa ut på gatan
och handla mat och hjälpa till med allt som sjukhuset inte
sköter. Vilket är det mesta, tänker Ellen.

Det betyder att de fattigas sjuksal, där sex breda sängar
trängs med de anhörigas filtar och barnens skötbord, är en
utrymmesmässig katastrof. Ett rullbord med provtagningsutrustning
försöker ta sig fram i en röra av skrikande barn,
gormande släktingar, mat och disk. Den i morse kejsarsnittade
gråter och vill ha smärtstillande medicin. Hennes
man, likblek i ansiktet och med ett oroligt öga på sin alltför
nyfödde son, gräver i plånboken för att betala sjuksköterskan.
Byte av bandage över snittet kostar också. Nytt bläddrande
bland allt färre sedlar.

Ellen tittar in till den blödande flickan med det långa
svarta håret. Hon har vaknat och rest sig på armbågen på
den svajiga båren. Med darrig hand trevar hon efter sin
handväska och Ellen räcker den till henne. Kanske har hon
bestämt sig för att visa sitt identitetskort? Ellen sätter sig på
sängen och klappar henne på benet. Flickan har hittat vad
hon sökte: en bunt smutsiga dong-sedlar.

– Nej. Jag vill absolut inte ha några pengar, säger Ellen på
engelska och skakar kraftigt på huvudet. Hon viker flickans
tunna fingrar runt sedelbunten och stoppar tillbaka handen i
väskan. Flickan tittar förundrat men drar igen väskans blixtlås
och lägger sig ner igen. Hon sluter ögonen. Ellen lyfter
lite på filten för att se om blödningen avstannat, det verkar
den ha gjort, och lämnar sedan sjuksalen.

Nästa gång hon tittar in på salen är flickan försvunnen. De
blodiga jeansen ligger kvar, hon har bara svept sjukhusfilten
om sig och gått. De högklackade stövlarna har hon tagit med
sig. Ingen av de andra på salen har sett något. De har sitt att
bekymra sig om, meddelar de surt.

★ ★ ★

Ellen delar en kanna te med kollegan Nhung i läkarnas jourrum.
– Kanske fick flickan med stövlarna ändå någon sorts förtroende
för mig, spekulerar Ellen.
Syster Khoa har nyss upprört konstaterat att flickan stulit
en filt och Ellen fick använda sin tyngsta doktors-auktoritet
för att få henne att lugna sig.
– Jag kan betala filten personligen om du måste stå till
svars!
Syster Khoa vände ilsket på den stadiga klacken och Ellen
tog sin tillflykt till Nhung och tekannan.

– Jag tror hon uppskattade att jag körde bort Khoa när
hon var som mest aggressiv. I bästa fall kommer flickan tillbaka
om blödningarna fortsätter. Jag kan inte se att jag hade
kunnat göra mer.
– Nej, säger Nhung ointresserat.
Det finns tillräckligt många blödande flickor utan att
hon tänker bekymra sig om dem som travar iväg av egen
kraft.

Den arga rödhåriga föderskan från sal 4 har flyttats in på
den enda enbäddssalen och timmarna fortsätter att gå. Barnet
biter sig fast i den ogästvänliga modern. Kanske måste
man sätta igång värkarbetet? Nhung är ansvarig läkare men
vädjar till Ellen:
– Jag måste gå, kan du ta över?
Nhung måste alltid hämta dottern vid exakt tid efter skolan
och åka direkt hem för att laga mat till man och barn.
Annars kan blåtiror uppstå.

– Ja, säger Ellen med ett blekt leende. Jag har ju ingen
kolerisk karl att ta hänsyn till.
Men jag kanske får, om jag inte kommer ihåg att ringa
Björn, tänker hon.
Ellen byter kläder och tvättar händerna. Hon ska just gå
in i förlossningssalen när dörren längst bort i korridoren
slits upp. Det är överläkaren, doktor Mai Linh, som kommer
forsande genom korridoren. Det var flera veckor sedan
Ellen såg sin chef sist och vanliga förlossningar brukar han
aldrig bry sig om.

– Jag tar över, säger han, och hon hör att det är en order.
Ellen tittar förvånat på den kostymklädde mannen som ser
ut att komma direkt från ett möte med den lokala partikommittén.
Sin ovana trogen drar han några gånger i det långa
hårstrået som växer på en vårta på hakan. Sådana hårstrån
betyder lycka i Vietnam. Ellen tycker bara det ser äckligt ut
och har undrat vad som skulle hända om hon sträckte fram
handen och ryckte bort det.
– Det här är ett vetenskapligt intressant fall som passar
min forskning, säger han.
Passar hans forskning? Vad är det för forskning? Men vad
ska hon säga?

Dessutom kan hon hinna slutföra sin rapport – och komma
hem i tid, för en gång skull.
Kanske behöver hon inte lägga sig i allt och ta ansvar för
allt och alla, som Björn brukar säga.
Rapportförfattandet går trögt. Vid flera tillfällen måste
hon kontrollera uppgifter som finns på expeditionen och
passerar då i korridoren utanför förlossningssalen. Hon försöker
titta in men dörren är låst. Underligt, men kanske normalt
om överläkaren arbetar. Vid ett tillfälle tycker hon att
hon hör det nyfödda barnet skrika, men det är ett avbrutet
lite kvävt skrik, och i dessa korridorer skriker barn hela tiden
så det kan ha varit vilket barn som helst.

Mitt i en krånglig mening tittar hon på klockan och inser
att – jävlar – hon har blivit sen igen. Och inte har hon ringt
Björn heller. Snabbt rafsar hon ihop sina papper, sparar texten
två gånger på datorn och skickar den för säkerhets skull
till sin dator hemma. Hon reser sig och lyfter telefonluren
för att ringa hem och säga att hon är på gång. Med ryggen
mot skrivbordet och luren i handen tittar hon ut i korridoren
och plockar med den andra handen ihop sin almanacka och
mobiltelefon.

Där ser hon den nyförlösta rödhåriga i en rullstol på väg
mot utgången. Syster Hai som assisterat vid förlossningen
kör henne. Barnmorskan har bråttom och petar ideligen upp
de stora glasögonen som glider ner på näsan. Så vitt Ellen
kan se har mamman inget barn med sig. Visserligen brukar
ingen ligga kvar länge på avdelningen, kortare tid ju mindre
pengar de har, men så här snabbt, en halvtimme efter?

Ellen lägger på luren och följer efter rullstolen ut ur byggnaden,
kryssande mellan de parkerade motorcyklarna vid
porten. En taxi väntar på gatan. Syster Hai har precis hjälpt
flickan in i bilen. Taxichauffören ser skeptisk ut men den
rödhåriga viftar med en bunt sedlar för att bevisa att hon
kan betala och de kör iväg.

– Vad har hänt? frågar Ellen.
– Doktor Mai Linh! hänvisar syster Hai och gömmer sig
bakom sina bristande kunskaper i engelska. Snabbt baxar
hon tillbaka rullstolen in i sjukhusbyggnaden med Ellen tätt
efter.
– Var är barnet? Har ni kollat blodvärdet på mamman
innan ni lät henne gå?
– Doktor Mai Linh! Syster Hai pekar med hela kroppen
bortåt korridoren.
Förlossningssalen är fortfarande låst men Ellen hittar överläkaren
i omklädningsrummet där han kastar sin gröna operationsrock
och den vita strutmössan i tvättkorgen. Under
rocken har han fortfarande skjorta och slips.

– Vad hände med barnet?
– Det var dödfött. Prematurt. Sorgligt men sant. Mamman
var ju alldeles för ung, som du såg.
Doktor Mai Linh ordnar anletsdragen till lämpligt sörjande,
och drar sig eftertänksamt i hårstrået. Han vill inte
prata mer. Sedan rycker han åt sig sin kavaj och kastar en
blick i spegeln på sitt svarta nyfärgade hår. Han är på väg,
men Ellen ställer sig i dörröppningen. Hon är längre än han
och betydligt kraftigare.

– Var är kroppen?
– Den har redan gått iväg för destruktion. Vi kan inte
låta kroppar ligga i den här värmen, det förstår du väl. Det
kanske ni kan där du kommer ifrån, där det är kallt och snö,
men här måste vi tänka på smittspridningen.
Han tränger sig förbi henne.
– Nu har jag annat att göra. Ska inte du gå hem, förresten?
Hennes ”och vad var det som var så vetenskapligt intressant?”
låtsas han inte ens höra när han rundar korridorens
hörn och försvinner.
– Doktor Ellen, ropar syster Khoa från trappan utanför
porten.

En föderska sitter på bönpallen på en motorcykel som
körts dit av en svettig ung man. I famnen har kvinnan en
liten pojke och fostervattnet har blött ner hennes vita byxor.
Det är dags att arbeta, igen.
Efter några timmar, när Ellen äntligen kan avsluta för att
cykla hem, kan hon ta sig in i förlossningssalen. Den är tom
och välstädad. I sjukhusets datorsystem hittar hon en rapport
om ett dödfött barn till en okänd mor.

★ ★ ★

Klockan är över nio och trafiken har lugnat sig. Lyset på
cykeln krånglar och det känns rätt otäckt. Vägbelysningen
är på vissa sträckor obefintlig, men vietnameserna är vana
och väjer snällt. Själva har de sällan cykellyse.
Ellen har ringt hem och sagt att hon blivit sen, men det
var mer än två timmar sedan.
– Hej, jag är hemma! Ledsen att jag är så sen, ropar hon
från hallen och håller andan för att lyssna efter tonfallet i
svaret.
– Det är okey, säger Björn från övervåningen.

Ellen knäpper lättad upp cykelhjälmen och hänger den på
klädhängaren. På låg volym spelar cd-spelaren någon sorts
instrumentell jazz. Ellen har aldrig lärt sig skilja musikerna
år.
– Jag har suttit och läst och Nadja var ändå så trött, ropar
Björn med låg röst, för att inte väcka flickan.
Ellen öppnar försiktigt dörren till dotterns rum. Flickan
sover tungt under sitt rosa påslakan. Ellen sätter sig på sängkanten
och stryker henne över det lockiga håret.

Det är tur att man inte vet vad det innebär att ha barn
när man inte har något, tänker hon. Så har hon tänkt
många gånger sedan Nadja kom. Alla de år som gick när
menstruationen kom som en digital klocka, nästan exakt
samma tid på dygnet, och hon sakta började vänja sig vid
tanken att det inte skulle bli några barn över huvud taget
– om hon då vetat vad det innebär att sova nära en liten
varm kropp, att se sin dotter växa och utvecklas, att tvätta
skrubbsår och torka tårar – då hade hon aldrig stått ut.

Att den lilla svarta flickan inte kommit ur hennes kropp spelar
ingen som helst roll. Nadja är hennes och Björns älskade
barn. Kanske har hon också räddat deras äktenskap. Allt har
blivit mycket bättre sedan Nadja kom.
Hon ger flickan en puss på kinden, kastar en missnöjd
blick i hallspegeln och drar i blusen som stramar över magen
innan hon går nedför trappan. I köket värmer Björn den
stekta anka med cashewnötter som Anh, hembiträdet, har
lagat.

Ellen är egentligen inte hungrig. Hon har kastat i sig en
smörgås på sjukhuset, men vill inte berätta det. Björn har
inte ätit själv utan väntat på henne. Han är bättre än jag
förtjänar, tänker Ellen medan de balanserar var sin bricka
fyra trånga trappor upp till takterrassen.

Det varma mörkret skapar en intim stämning. Tutandet
nere på gatan blir en avlägsen ljudkuliss och den stackars
övergivna hunden på terrassen intill somnar om när han fått
skälla en stund och känt igen deras röster. Istället för lysröret
på väggen har de tänt fyra stearinljus i en gammal adventsstake
som fått följa med i flytten.

– Hände det något speciellt? frågar Björn.
– Ja, och nej. Det blir alltid stökigare på eftermiddagen,
och jag hade tänkt bli färdig med min rapport, men det gick
förstås inte.
Ellen har bestämt sig för att inte äta upp hela sin portion
och föser undan en del av riset och ankan mot kanten på
tallriken, för att inte glömma sin föresats.
Kanske kan hon ge grannhunden lite mat? De oroar sig
ofta för den svarta hunden av rätt stor, obestämd ras som bor
på taket till grannhuset, i jämnhöjd med deras terrass. I det
virrvarr av gränder som omger huset har de inte klart för sig
vilken port som hör ihop med det här granntaket, men Björn
säger att han ska undersöka saken en dag.

Hunden får mat och vatten av sina ägare med ojämna
mellanrum och den har ett litet tak att ta skydd under när
hettan blir för stark. Annars är den ensam. Björn har sett
en flicka som kommer med mat till djuret ibland, och som
sopar upp bajshögarna, men flickan förstår inte vad Björn
säger och får alltid bråttom in i huset när han försöker prata
med henne. Hunden verkar ofta vara hungrig och törstig och
den får aldrig komma från sitt tak. Inga vuxna människor
är någonsin där. Varför har man en hund om man inte bryr
sig om den?

Ellen tar en klunk ur sitt immiga ölglas och kramar Björns
solbruna knä. Trött och lite förstrött berättar hon om kvällens
händelser.
Tysta sitter de hand i hand på sitt vietnamesiska tak och
njuter av kvällsvärmen och de alltmer spridda trafikljuden.
Soptanterna nere på gatan klingar med sina klockor för att
människor ska komma ut med sina soppåsar. Hunden på
granntaket snarkar lätt.
Kanske kan de hinna i säng innan dottern vaknar. Björn
kysser sin hustru på halsen och lusten vaknar.
När Ellen snabbt dukar av inser hon att hon ätit upp all
maten.

★ ★ ★

Väckarklockans siffror växlar från 06.59 till 07.00. Ett halvt
väckningspip hinner den med innan Ellen placerar handflatan
på avstängningsknappen. Hon rör sig mycket försiktigt i
dubbelsängen för att inte väcka sin familj. Det vill säga, det
är Björn hon inte vill väcka. Nadja sover som en död tvärs
över sängen, med små snabba andetag och sin bruna arm i
en krok över Björns bröst. Hon är egentligen för stor för att
rymmas i sängen, men hon kommer fortfarande varje natt
och Ellen och Björn makar sig snällt ut mot kanterna. Nadja
behöver all trygghet hon kan få.

Det är kallt i rummet. Utanför fönstret som är dimmigt
av kondens har temperaturen redan stigit till 26 grader, men
luftkonditioneringen är effektiv. Avfuktaren gurglar i hörnet,
kanske överfull på vatten. Undrar om Anh kommit ihåg att
tömma den?

Ellen drar täcket till rätta över sin familj, sveper sidenmorgonrocken om sig och njuter en stund av rummets svalka innan hon tassar ut i hallen. Det kommer att bli en het dag.
Tre smala trappor ner sätter hon i kontakten till vattenkokaren
och lägger ett ägg i en kastrull på gaslågan. På köksbordet
ligger de broderade tabletterna och hållaren med
tandpetare i bambu. Ett milt morgonljus slinker in genom
fönstren i ljusgården mellan husen. Lägenheten har inga
fönster direkt ut mot gatan och det kändes instängt till en
början men Ellen har vant sig. På gatan är solen bedövande
och det är skönt med lite svalka.

Plötsligt får hon bråttom. Om hon skyndar sig hinner
hon skriva färdigt rapporten innan klinikarbetet börjar. En
snabb dusch, nystrukna sidenbyxor från hyllan i garderoben,
en halvlång tunika i vitt linne som är smickrande för figuren,
det fuktiga håret i en lös knut på huvudet med cykelhjälmen
ovanpå och en lapp på köksbordet:
”God morgon älsklingar. Jag är nog hemma till fem. Ringer.
Puss! Mamma”

Hon låser grinden utanför dörren med det tunga hänglåset
och leder sin skramlande cykel genom gränden. En uppskrämd
katt kastar sig över hennes Birkenstock-sandaler.
Solljuset letar sig ner mellan husen. Vid den trånga grändens
mynning är den gamla kvinnan som säljer cigarretter
och färgglada veckotidningar redan på plats på sin plastpall.
Ellen nickar en hälsning. Trafiken är livlig. Halv åtta är rusningstid.
Dödsföraktande trimmade mopeder dånar förbi
de allt färre cyklarna som importeras från Kina och ständigt
förtalas, även av sina egna ägare.

Ananasförsäljerskan kommer med sina korgar och gungande
höfter.
– Qua dua! ropar hon.
Korgarna är fulla av sirligt skalade ananasfrukter. Det är
uppskattat att ha med sig lite frukt till kliniken. Kvinnan
ställer ner sina korgar och stoppar frukten i en plastpåse.
15 000 dong.
Ellen betalar, lägger påsen med frukterna i sin cykelkorg
och trampar iväg längs Hai Ba Trung-gatan.



Svensk utgåva © 2008 Damm Förlag, Forma Publishing Group AB enligt avtal med Bengt Nordin Agency

Pocketförlaget, Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm
www.pocketforlaget.se, redaktion@pocketforlaget.se

Copyright © 2008 Karin Alfredsson