Utdrag ur: 80° från Varmvattnet

CHONGWE-DISTRIKTET, ZAMBIA

 31 januari 2004

Beauty tycker att hon precis somnat när hon hör den försiktiga knackningen. Tyst, knappt hörbart, men Beauty sover alltid lätt.  Det är tredje natten hon blir störd. Igår natt räckte det med ett råd men nu är det nog dags.

Hon drar klänningen över huvudet medan hon viskar ”Jag kommer”.

Dörren går inte att stänga ordentligt men den är också svår att öppna. Vi måste göra något åt den, tänker hon. Den tanken återkommer flera gånger om dagen – eller natten – för nattliga utflykter är vanliga. Beauty trevar efter väskan med plastskynket, tången och plastpåsarna och knuffar sedan försiktigt upp en lagom springa, utan att släppa in månljuset för helst ska ingen i familjen vakna. 

De vita månstrålarna gör byn svartvit och skuggorna långa. Husen vilar i lugna andetag, vissa ackompanjerade av stilla snarkningar. Månskenet målar buskarna med silverfärg.

Det rofyllda störs bara av avlägsna rop, den manliga rösten på lägre

volym, tung och aggressiv, kvinnans röst ömsom vädjande, ömsom piskande förbannad. Beauty vet att kvinnan sänker rösten för att inte väcka grannarna. Det är en oskriven regel i byn, antagligen överallt, tänker Beauty, skrik tyst så inte grannarna hör. 

En vacker natt kommer mannen att slå ihjäl sin hustru och om hon hinner kommer hon att tänka att det var hennes eget fel.

När Beauty besökte Milly på eftermiddagen hade värkarna kommit igång. Med långa mellanrum och utan större intensitet visserligen, så Milly fortsatte laga familjens majsgröt och beredde sig på att vänta men Beauty förstod att natten kunde bli störd. Sånt händer.

Barn kommer helst till världen på natten. Varför? För att hinna vänja sig innan ljuset tänds?

Dörren gnäller lite och glider upp igen när hon trycker till den.

Försiktiga steg på den vickiga trappan skrämmer en råtta som rasslar iväg i gräset efter ett nattmål i avfallshögen. Beautys bara fot sparkar efter den. Så länge de håller sig utomhus tål hon råttor. 

Hon förväntar sig att få se Felipe, Millys man, i månljuset. Beauty har varit hemma hos familjen flera gånger de senaste veckorna och utan att de talat om saken delar föräldrarna och barnmorskan en växande oro. Millys förra förlossning var utdragen och besvärlig och barnet, som nu är närmare två år, har inte ens börjat resa sig. Han verkar glad och pratar gärna där han sitter på den trampade gårdsplanen, men när han ska förflytta sig hasar han på stjärten.

Modern bannar, tvättar honom i den småstenssåriga rumpan, tar fram ett par nya nötta byxor och skrattar generat. Ingen i byn talar om saken annat än avvärjande, tröstande: ”Han är bara lite sen.” Men de tänker: Tänk om pojken inte kommer att kunna gå? Hur ska han klara sig?

Helst vill inte Beauty tänka på pojken alls. Tänk om hon gjort något fel? Tänk om det fanns något hon kunnat göra, om hon varit bättre och klokare, som hade gett barnet bättre chanser?

Beauty flackar med blicken. Mångatan sträcker sig över buskarna och stigen mot tegelbruket, ingen Felipe där. Det är stilla, bara en vindpust som får tvättstrecket att gnälla i knuten mot trädet. En strykarhund stannar vid husväggen men hundar knackar inte på dörrar.

Skriken från andra sidan av byn har övergått i hulkanden. Förhoppningsvis är det över för den här gången och kvinnan har överlevt. En gång till.

Förstrött reser Beauty upp en omkullvält pall och känner på tvätten på strecket där nattfukten saboterat dagens soltorka. Hon måste komma ihåg att ta in skjortorna. Men vem knackade? Hon ser sig omkring igen.

Nu hör hon. Snyftningar blandade med snabba hårda inandningar från en mörk varelse som hukar vid vägkanten. Ögonvitorna lyser i mörkret och hela kroppen skakar av gråt. Vad gör en liten flicka ute mitt i natten?

Puni? Vad är det som har hänt? Varför är du här? Vad vill du? Den gråa leran sipprar upp mellan Beautys bara fötter. Med ett vant handgrepp slevar hon i en lagom mängd i träformen (klatsch!), skrapar av överflödig lera med en träspade (ritsch!) och smäller (pang!) ner formen i ställningen där leran ska brännas till en tegelsten.

Beauty har varit tegelbruksarbetare i 15 år och hon behöver aldrig tänka medan hon arbetar. Tillsammans med tre andra kvinnor sköter hon tegelbruket på beting. En gång i veckan kommer mannen som äger många små tegelbruk i trakten. Han räknar ihop deras arbetsinsats, betalar deras lön och säljer stenarna till de bybor som behöver.

Han får alltid en rejäl sedelbunt med sig. Det händer att Beauty undrar varför. Vilken insats gör han som inte hon och de andra kunnat stå för själva? Han har inte ens kommit med träformarna utan dem har Joseph, Beautys man, spikat ihop.

Solen skopar ner sin hetta och det är helt vindstilla. Till och med fåglarna verkar ha slumrat till. Hade det varit en vanlig dag efter en lång vaknatt hade Beauty kanske haft svårt att hålla ögonen öppna men nu är det inga problem.

Hon har hela tiden uppmärksamheten riktad mot den lilla stigen som vindlar hem mot byn. I hennes vitkalkade hus, övervakad av Beautys barn, ligger Milly med svåra värkar. När förlossningen kommit igång brukar Beauty be de födande komma hem till henne.

I Beautys hus finns bara två rum men i det lilla rummet utan fönster står en säng med botten av grova rep och en tunn filt över. Hon kan tränga ihop sin egen familj, mannen och de sex barnen, i det större rummet och låta föderskan ligga i fred. På sängen breder hon ut sitt stora plastskynke som alltid ligger färdigt i väskan, ordentligt hopvikt och skurat i hett vatten.

Byn är vidsträckt och föderskorna bor ibland långt borta. Om Beauty ska klara arbetet på tegelbruket, matlagningen och skötseln av de egna barnen samtidigt med barnmorskesysslan är det enklare att ha föderskorna hemma hos sig. Kvinnorna tycker dessutom det är skönt att få lämna hemmet. 

Då slipper de bekymra sig för hushållet och sina andra barn och kommer ifrån mannen som ändå aldrig är till någon hjälp.

De enda manliga bybor som någonsin varit till nytta vid förlossningar är Beautys man, Joseph, och hennes far. De kan koka vatten, lägga till lagom mängd salt för att underlätta läkningen av sprickor och sår, och – om något drastiskt ingrepp måste göras – hålla fast kvinnan genom att låsa hennes armar. 

De blir inte rädda eller generade och föderskorna accepterar dem. Annars är karlar inte välkomna här.

Beauty har ärvt uppgiften som byns barnmorska av sin mamma. Hon började assistera som 10-åring och det mesta hon kan har hon lärt sig av sin mor. När mamman började gå runt och hjälpa till vid förlossningar var råden enkla och handfasta, som att använda kokt vatten och rena trasor. 

Varje förlossning gav henne nya erfarenheter och under tiden utbildade hon sig, genom att prata med andra och prova olika växter som medicin.

Beautys mor slogs mot vidskeplighet och häxerirykten. Flera gånger valdes hon in i gruppen av byäldsten och det var ovanligt för en kvinna. Beauty har ärvt en del, men inte all, status som hennes mamma hade. Men hon är minst lika övertygad om att vidskepligheten är livsfarlig. Det finns medicinska orsaker till sjukdomar, de kommer inte av onda ögon eller slarviga uttalanden. Det lärde hon sig några oförglömliga kvällar för mycket länge sedan.

Det värsta är att den nya sjukdomen, den som dödar så många, snarare har eldat på häxtron. Beauty har hela tiden vetat att det är fel, att smittan sprids på vanliga sätt, även om hon inte har någon utbildning, för häxor finns inte! När hon träffade den vita kvinnan, och fick kunskap om hur kärleken – eller alltför ofta våldet – var boven bakom smittspridningen, kände hon sig övertygad om att det var rätt. 

Men budskapet är svårt att få fram till byborna. Hon måste vara försiktig för att inte förstöra sitt goda rykte. Den vita doktorn träffar hon helst utanför byn.

Nu hör hon ropet från sin sexåriga dotter.

– Mamma! Kom!

Beauty springer. Det tar bara någon minut att komma hem om hon tar genvägen genom buskarna och hoppar över diket. De bara fötterna hittar säkert på den smala stigen, buskarnas törnen fastnar i kjolen men hon sliter sig loss. En snabb blick visar att flickan har rätt och att det är dags. Milly behöver hjälp nu.

Beauty kastar av sig sina leriga arbetskläder och tvättar ansikte, armar och händer i vattnet från brunnen. Det kalla vattnet rinner ner för hennes breda haka och hon stänker vatten under armarna och på de svettiga brösten. Till sist häller hon hinken över huvudet, Gud vet när hon hinner tvätta sig nästa gång.

Beautys händer är hårda och har massor av småsår efter den grova leran men en god sak har arbetet på tegelbruket fört med sig – hon är stark. Hennes kraftiga fingrar kan bända ut den mest motsträviga barnkropp om så krävs.

Den urtvättade röda barnmorskeklänningen är ren och färdig för tjänstgöring. Den ligger hopvikt under sängen, i samma låda som de andra sakerna hon kommer att behöva. Hon drar plastpåsarna över sina spruckna fingertoppar. De sista gummihandskarna som hon fick av den vita kvinnan gick sönder häromdagen och att återigen börja använda plastpåsar är svårt, halkigt och opraktiskt. 

Men hon vet att hon måste skydda sig eftersom många av hennes patienter bär på sjukdomen.

Beauty kör ut barnen, värmer vattnet över den öppna elden och talar lugnande till Milly. Men hela tiden är hennes tankar hos Puni. Har alltihop satt igång? Vågar hon ha någon hos sig eller måste hon gömma sig utomhus? Hur rädd och ensam känner hon sig? Beauty önskar att hon kunnat vara där, men det är naturligtvis helt omöjligt.

Dessutom behöver Milly hennes hjälp. Nej, det går inte. Förtvivlat stirrar Beauty på Millys plågade kropp. Förlossningen är inne på tredje dygnet och Milly orkar snart inte mer. Om åtminstone kliniken varit öppen, men det är länge sedan den sista sjuksköterskan lämnade trakten och till sjukhuset är det många mil. Varken Milly eller Beauty har pengar till bussbiljetten, om Milly över huvud taget skulle orka ta sig till stora vägen där bussen passerar.

Millys andning är stötig och kroppen blänkande hal av kall svett.

Och så är det armen!

Ur Millys sköte sticker en liten liten arm ut. Ungen ligger alldeles fel. Beauty har tappat räkningen på de gånger hon försökt vända den lilla kroppen genom att trycka och knåda Millys spetsiga mage. 

Armen måste in igen för att kroppen ska kunna komma ut. Snart finns bara ett alternativ för att rädda åtminstone Millys liv – att kapa armen. Beauty har aldrig ställts inför ett svårare beslut.

Hur gör dom på sjukhus!?

Hon har hört att dom skär upp mammans mage. Med en vass kniv skär dom igenom huden och alla hinnor innanför och lyfter ut ungen och sedan syr dom ihop alltihop. Beauty har ingen sådan vass kniv och ingen sådan nål eller tråd – hon kan inte ens sy ihop de vanliga sprickor som de flesta föderskor får – och även om hon hade det som behövdes skulle mamman säkert förblöda medan hon höll på, eller dö av smärtan. 

Om hon inte skar sönder ungen. Beauty vet inte ens hur det ser ut om man kommer från det hållet.

Nej, det enda hon vågar attackera med sin nyslipade kniv är den hopplösa lilla armen. Det går ju att leva utan en arm. Kanske är det bättre än om man inte kan gå? Nej, hon får inte tänka på Millys förstfödde.

Beautys systerson fick en gång armen kapad av en machete och såret på stumpen läkte så småningom. Om hon bara kunde vara säker på att det hjälper att kapa armen, så att hon kan vända kroppen efteråt och få ut den rätt väg, snabbt.

Hur förbinder man förresten en avskuren arm? Hon skjuter upp beslutet medan hon letar i lådan under sängen efter någon slags sårbehandling och hittar sårsprit och bandage. Men hur gör man med benändarna? Det är så mycket som hon skulle behöva kunna.

Det mesta känns hopplöst osäkert. Om åtminstone hennes mamma levt, så att hon haft någon att fråga. Hon kan inte komma ihåg att mamman någonsin berättat om ett sådant här fall så hon skulle nog inte heller vetat men då hade de i alla fall varit två och hon hade haft någon att dela beslutet med.

Det är då hon kommer på det:

Fader Abraham!

Det finns en risk att ungen dör och då måste en präst vara närvarande för ett nöddop. Annars kommer inte barnet till himlen, och det vill i alla fall inte Beauty ha på sitt samvete.

Det kan väl inte vara förbjudet att nöddöpa en unge där man bara kan se armen? Man kan väl stänka dopvattnet på armen? Det kan inte vara något allvarligare brott mot Guds regler? Beauty kan inte så mycket om Bibeln, det har inte blivit tid att studera och även om hon kan läsa, till och med på engelska som Bibeln är skriven på tar det väldigt lång tid att stava sig igenom de långa krångliga meningarna. 

Men nu önskar hon att hon vetat mer för innan hon använder kniven vill hon vara säker på att barnets själ är räddad. Det måste bli Fader Abraham.

Om Milly skulle dö behövs ju en präst och i bästa fall vet han, som ändå gått i fina skolor, också något om medicin. I bästa fall.

Joseph kastar sig iväg på cykeln, glad att kunna hjälpa till. Beauty har satt på nytt vatten för att koka den nyslipade kniven

och försöker berätta för den utmattade Milly hur hon tänker när männen kommer tillbaka, Fader Abraham på pakethållaren med bibeln under armen.

Den unge prästen tumlar in i dunklet och Beauty börjar förklara. Fader Abraham backar några steg och sätter sig sakta ner. Han verkar inte ha hört vad hon sagt. Beauty inser plötsligt att han kanske aldrig sett en kvinnas öppna sköte och den groteska armen gör inte bilden lättare att ta in.

Än en gång berättar hon om problemet och sin idé. Nöddop och sedan ett sista försök, i värsta fall med kniven. Han verkar inte fatta, sitter bara och trummar på sin bibel. När han till sist kvicknar till slår han förvirrat upp en sida, till synes vilken som helst, och läser något osammanhängande. Ett bibelord, antar Beauty, men hon känner inte igen det. 

Rabblandet känns mer som en bubbla som prästen blåser upp för att slippa släppa in verkligheten.

För varje mening känner Beauty att hennes respekt för gudsmannen rinner ut genom dörrspringan. Hon borde insett att han varken är bättre eller sämre än andra karlar. Kanske sämre. Med tanke på att präster inte får gifta sig eller vara tillsammans med kvinnor har han väl till och med mindre erfarenhet än andra. 

Ändå är hon besviken. Hon hade hoppats att han skulle vara ett stöd, någon att luta sig mot.

Då så, då hänger allt på henne. Hon tänker göra ett försök till att trycka in armen och vända kroppen, förklarar hon, och prästen välsignar viskande allt som är möjligt att välsigna medan han vänder bort huvudet.

Beautys starka tegelbruksfingrar griper tag i armen, böjer den brutalt

– det spelar ju ingen roll om jag bryter armen när alternativet

är att skära av den, tänker hon – och lyckas trycka in den i slidöppningen igen. Några knådande tag på magen, uppmuntrande tillrop till Milly att göra ett sista krystförsök och – plupp – där ligger ungen.

En skrikande pojke med båda armarna i behåll. Beauty torkar svetten ur pannan. Hon inser att hon håller andan och släpper in luften i ett starkt, yrselskapande, andetag. Den skrikande pojken halkar runt i hennes händer, kladdig av vitt fosterfett. Milly öppnar ögonen och hennes ansikte förvrids i en leende grimas.

Ett tag tror Beauty att Fader Abraham svimmat. Han har backat längst bort mot väggen och svarar inte när hon ber honom hålla pojken medan hon plockar fram sitt sista rena rakblad för att kapa navelsträngen.

Sedan ser hon att han gråter så han skakar. Något värre har han aldrig varit med om, tänker hon, och ler överseende. Karlar!

– Jag gråter, ja, säger han. Jag gråter av glädje.

Han torkar tårarna och tar ett fastare tag om bibeln, rätar på ryggen och kraxar rösten fri från gråtsnor. Rösten får en ny, predikande, klang.

– Inser du, Beauty, att vi nyss bevittnat ett mirakel? Ett Guds ingripande.

Minns du berättelserna i Bibeln där Jesus ger människorna synen åter och får de förlamade att gå? Vi har fått bevittna ett likadant underverk.

– Det ofödda barnet kämpade och Gud hjälpte till så att livet kunde segra. Herren vare lovad. Jesus Kristus Vår Herre har än en gång visat sin styrka och makt. Han har räddat ett barns liv som den gode herde han är. Herren vare lovad! Låt oss bedja!

Nåja, nåja, tänker Beauty medan hon lägger ner pojken på skynket och rotar fram rakbladet. När hon snittat och bundit navelsträngen och lagt pojken hos den utmattade Milly knäpper hon pliktskyldigt händerna en stund medan prästen i rasande fart läser sina böner.

Tror du att det var du som kom med Gud på pakethållaren? tänker Beauty. Tror du att ditt vimsiga pladder gav oss ett under? Jag tror att Milly hade fått vila ett tag och att jag fick extra styrka i händerna när jag att trodde hoppet var ute. Jag tror att det var min förtjänst.

Herren Gud hjälpte kanske till, men hade han velat göra det hade han väl kunnat göra det innan du kom.

Präster är nog bra, och Gud också, men de ska inte överdriva sin betydelse.

Pojken är tvättad och svept i det tyg modern haft med sig, ett guldgult bomullstyg med stiliserade majskolvar och blank yta, ett vackert tyg som är köpt i stan och måste ha kostat en hel del.

Beauty känner sig stolt när hon lämnar pojken hos den utmattade mamman. Livmoderkakan har begravts på det vanliga stället bakom huset – där majsen växer extra högt och kraftfullt. Beauty har sköljt av sitt plastskynke och hängt det på tvättstrecket där skjortorna äntligen blivit nedplockade och hon har kastat bort de använda plastpåsarna.

Solen står fortfarande högt men snart ska skymningen komma.

Vid de flesta hus tänds eldar eller små kokskök. Men vid de hus där ingen matlagning kommit igång vet Beauty varför. Där finns ingen mat.

Många av Beautys grannar har numera bara råd med ett mål om dagen.

En mycket liten flicka i en trasig rosa nylonklänning går förbi. På huvudet balanserar hon en stor plastkorg där något grönt skymtar. Hon bär sammanbitet och tittar aldrig åt sidan, de små bara fötterna har bråttom hem till storasyster. Beauty vet att det gröna är överblivet grönsaksrens från mormodern i andra änden av byn och den enda mat familjen har många av veckans dagar. Båda föräldrarna är sjuka, mamman syns knappt till alls längre utan ligger stilla på en tunn filt inne i lerhyddan.

Trots att Beauty besöker familjen flera gånger i veckan, när hon har möjlighet med en skål majsmjöl som ”lån”, namnger de aldrig sjukdomen. Grannfrun är ”sjuk”, hennes man ”börjar känna sig dålig”. De magra kropparna skakar i frossa och storasyster Precious har fått sluta skolan för att ta hand om föräldrarna och de fyra syskonen.

Förra veckan tändes koksköket flera gånger om dagen och den

stolta 12-åringen satte sig väl synlig och rörde kraftfullt i aluminiumgrytan med majsgröt, så att alla som gick förbi kunde se.

Precious försökte till och med lämna tillbaka en del mjöl till Beauty, med tack för lånet. Beauty pratade bort saken och lyckades få flickan att behålla mjölet, men den plötsliga tillgången på pengar både gläder och oroar Beauty. Precious svävade på målet när hon skulle förklara var pengarna kom ifrån. Beauty är orolig för att flickan insett att hon ändå har något som hon kan sälja.

Milly sover gott med pojken på armen. Han åt glupskt från hennes bröst och armen verkar inte bruten, bara lite svullen. Beauty skjuter igen dörren, som inte går att stänga. Den stolte barnafadern Felipe delar en bägare hembryggt öl med Joseph och den ovanligt tystlåtne prästmannen. Fader Abraham har passat på att döpa pojken, när han ändå är på plats. 

Barnets namn blev Miracle.

Beauty signalerar till Joseph att han ska erbjuda sig att skjutsa hem prästen på cykeln innan han dröjer sig kvar till kvällsmaten. Hon är trött, trött på präster och biblar och barnmorskeansvar. Hon vill ge sina gnälliga barn kvällsgröten och sedan behöver hon få sova.

Hon tycker inte att hon är skyldig kyrkan någonting.

Det är då det händer. Längs stigen mellan majsfälten kommer Rose springande. Hennes bara fötter river upp dammoln, hon drar sig i håret, kastar med huvudet och skriker rakt ut.

Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfront.se, forlaget@ordfront.se

Pocketförlaget, Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm

www.pocketforlaget.se, redaktion@pocketforlaget.se

© Karin Alfredsson 2006