Recension av Den sjätte gudinnan i Sydsvenska Dagbladet

Den här gången får hon uppdraget att delta i utvärderingen av ett FN-projekt i norra Indien, och reser dit för att i samarbete med den indiska juristen Madhu, som specialiserat sig på mänskliga rättigheter, genomföra studien. Hon träffar också en indisk läkarkollega och utöver de båda ytterligare en rad kvinnor i olika åldrar, ur skilda samhällsklasser och med olika kast. 

Urvalet av personer är på sätt och vis nästan övertydligt pedagogiskt, sammansatt för att ur skildra aspekter och i olika form visa på att samma attityder genomsyrar alla delar av samhället, men Alfredssons lätta handlag och lågmälda berättarröst gör det lätt att acceptera.

Och gradvis börjar både Ellen Elg och läsaren inse att det land som skildras inte bara är enormt, mångskiftande, myllrande och mycket främmande, utan också präglas av ett kvinnoförtryck som ursäktas och motiveras både historiskt, religiöst, ekonomiskt och kulturellt.

Enligt min mening är Den sjätte gudinnan Karin Alfredssons hittills bästa roman. Kriminalintrigen i den är väl konstruerad och spännande, men mer betydelsefullt blir både de kvinnoöden som återges, och Ellens Elgs försök att förstå den kultur som omger henne, mer fascinerande och mycket övertygande.

Alfredsson lyckas förnämligt väl integrera grundtema och handling, gestaltning och reflexioner till en tät och djupt engagerande helhet. Den sjätte gudinnan berättar om en nästan outhärdlig verklighet, och gör det på ett personligt, självklart och gripande sätt. Finns det i år någon annan svensk kriminalroman som lika väl förmår gestalta några lika angelägna frågor har åtminstone inte jag stött på den.

John-Henri Holmberg i Sydsvenskan