Tack till Författarförbundet!

I ett luftkonditionerat rum, som jag delar med två akademiska doktorer (en i filosofi och en i sociologi), sitter jag och ljuger, det vill säga, jag hittar på spänningsintriger till min nästa bok.
Vistelsen här ger så mycket mer än enbart arbetsro (hittills ett kapitel om dagen). Så har jag till exempel insett hur lite jag kan om antikens historia, tänkesätt och myter, och försökt läsa på lite.
De grekiska gudarna var verkligen inte särskilt gudomligt överordnade, utan lite som folk är mest. Eller - värre. Som Kronos, som trodde att han i framtiden skulle fördrivas av sina barn och därför åt upp ett barn i taget när de föddes. Men barnens mamma, Rhea, som också var Kronos syster, matade maken med en sten och flydde till Kreta för att gömma sonen Zeus som ju senare blev chef över alla gudarna, inklusive åskan och blixten. Rhea lyckades också få Kronos att kräkas upp några av barnen, bland annat havets gud Poseidon och underjorden gud Hades.
Kronos kastrerade även sin far, Uranos, och kastade hans könsorgan i havet. Ur havets skum reste sig Afrodite, kärleksgudinnan.
Släng er i väggen, alla blodiga skräckförfattare! Det här storysarna är värre än någon av er hade kunnat hitta på, och de är flera tusen år gamla.